Att leka är det bästa vi Paltar vet. Eftersom de flesta av oss Paltar härstammar från en lång rad med träsktroll, dikesrensare och lerdykare så känner vi oss dessutom väldigt hemma i blöta och smutsiga miljöer. Det är närmare bestämt i de miljöerna vi trivs allra bäst, och så i mattes säng såklart, men av någon anledning blir hon alltid så hysterisk när jag försöker kombinera de två världarna så det är oftast antingen eller som gäller.
Hur som helst, våren är alla Paltars bästa tid för då är det blött överallt, lerigt jämt och ständigt och det tinar fram en massa spännande skatter i skog och mark. Som häromdagen till exempel så hittade jag ett JÄTTESTORT älgben i skogen, det var nästan lika stort som hela älgen..typ..Eftersom att jag hittade det i ett vattenfyllt dike där det säkert legat hela vintern så hade det perfekt yta och finish, precis sådär grön, slajmig, halvrutten och kletig som en skatt ska vara. Eftersom att vi Paltar gärna vill visa vad vi har hittat (och eftersom matte tjatar så förbaskat på att jag ska lämna av saker och ting i hennes hand när vi tränar) så tänkte jag att den här måste jag ju visa för matte.
Nu hade ju matte hunnit gå ganska långt eftersom att jag fått dyka rätt mycket i diket för att få upp min skatt, så jag fick springa väldigt snabbt för att hinna ifatt henne. Sen råkade hon liksom gå lite i vägen så det kan hända att jag råkade springa in i hennes knäveck lite men det gjorde nog inte så mycket eftersom hon kom på lagom höjd då.
Hur som helst, så när jag kom ikapp henne och hon ställde sig på knä sådär fiffigt då kunde jag ju verkligen visa henne vilken fin skatt jag hittat. Jag gjorde med andra ord som hon alltid tjatar om, kom riktigt riktigt nära med min skatt, rakt i famnen på henne faktiskt, så hon skulle bli extra nöjd när jag visade vad jag hittat.
Däremot så vet jag inte riktigt vad som flög i min matte just då..jag tror hon kan ha sett en såndär flygande mockasin (ni vet dom där otäcka krumelrurena som brukar gömma sig bakom hörn och buskar och sen hoppa fram och skrämma alla intet ont anande hundar) för hon bara kastade sig åt andra hållet, sen studsade hon upp på fötter så det blev jättesvårt att lämna av min skatt i hennes famn och sen när hon tillslut fattade att jag ville ge henne mitt fina fynd, ja då var hon ungefär lika grön i ansiktet som älgbenet, och så pratade hon liksom med stängd mun, som om hon bet ihop tänderna samtidigt, jättekonstigt.
Nu när jag tänker efter så är det så hon brukar reagera varje gång jag har följt mina träsktrolls gener och hämtat skatter i vattenfyllda diken och på andra leriga platser. Hon liksom viker sig på tvären för att jag ska kunna passera utan att ta i henne, vilket i och för sig är snällt men det ser lite obekvämt ut. Och så är hon liksom så stel i fingrarna, sådär så att dom spretar åt alla håll när hon ska ta något jag lämnar över till henne. Och hon vill aldrig leka med skatterna särskilt länge heller, oftast släpper hon dem så fort jag vänder ryggen till.
Jaja, hon är bra konstig min matte, men mattor kanske inte har några träsktrolls gener såsom vi Paltar har, och då kan man ju inte begära att de ska kunna förstå värdet i skatterna. Det är väl lite som att be en blind bedöma en tavla av han dendära Pi Kasso.
Nåväl, nu ska jag gå och lägga mig i mattes säng medans jag fortfarande är lite lerig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar